Zalirun Stockholm visar sig från sin allra bästa sida, solen står högt på den klarblå himlen. Det kommer att bli en het dag. För bara några timmar sedan var platsen i det närmaste folktom och morgonen ljum. Nu börjar det bli trångt utefter Lidingövägen och en bra bit nerför Valhallavägens svagt sluttande vägbana. Det ligger förväntan och spänning i luften. Föräldrar plockar upp tappade kepsar, smörjer ljus hy och trugar med vatten. Barn springer utefter avspärrningarna med vimplar och ropar ”heja, heja”! En och annan vågar sig in under de blågula banden och hinner springa några steg innan de vänligt men bestämt blir uppmanade att lämna vägbanan. Hela staden verkar vara på fötter och det sjuder av aktivitet. En dag som denna blir det alltid stor publiktillströmning till årets stora löparfest. Det är fint för stadens ekonomi och det skapar en härlig stämning kring hela banan. För löparna är den stekande solen en utmaning att ta hänsyn till. Banan erbjuder inget skydd mot de starka solstrålarna. Det är viktigt att se till att man får i sig vätska men det är lätt att det blir för mycket. När saltet lämnar kroppen ligger krampen och lurar på hårt ansatta muskler.
Zalirun står vid snöret draget på Lidingövägen vid Stockholms stadion. Han hör inte längre publiken. Han är medveten om vilka löpare han har omkring sig men nu när det är ett par minuter kvar till start så är det bara han själv och snöret som existerar. Han står nu alldeles stilla och han ser för sin inre syn hur han snabbt förflyttar sig, på Stockholms gator, de två varven. Han ser också hur han springer in på stadion, och springer det berömda varvet för att helt ohotad springa i mål som segrare.
Zalirun har alltid sprungit, han kan inte minnas att det någonsin har funnits något alternativ. I sin hemby, Zali, blev han snabbt känd som pojken som sprang fortare än ett rykte kunde sprida sig. Han sprang varje morgon de 5 kilometrarna till skolan som låg i grannbyn och på eftermiddagen försökte han alltid springa lite fortare för att komma hem lite snabbare. Han fick ofta i uppdrag att springa ärenden eller lämna bud. Ibland så fick han en slant eller något att äta för besväret. Han sparade alltid pengarna i en burk han gömt undan väl i sin säng. När Zalirun låg i sin säng om kvällen för att sova tänkte han på sin dröm att en gång få ta sin mamma på en resa till ett land som hans lärare berättat om. Det var ett land långt borta som hade outsinliga rikedomar av skog och vatten. Hans lärare hade berättat att det i Sverige fanns mat till alla och alla som vill kunde arbeta och tjäna egna pengar. Det var nu inte det som lockade Zalirun, utan hans lärare hade berättat om att han sett Stockholm Marathon när han var där. Han hade visat bilder på vinnaren som applåderats i mål och Zalirun visste att han måste åka till Stockholm och springa Stockholm Marathon. Nu var det dags. När startskottet gick pilade Zalirun iväg tillsammans med de andra löparna. Tempot var högt men han hade inga problem att hänga med. Löparna i startfältet delades snart upp och han var noga med att hålla sig tätt bakom de snabbaste och starkaste. Värmen var inga problem för honom som var van vid betydligt högre temperaturer.
På det andra varvet låg han fortfarande i tätklungan och när löparna passerat St Eriksplan såg han för sitt inre den bild han så många gånger fantiserat om. Det ensamma varvet inne på stadion. Så nära, så nära. Han tänkte inte längre utan ökade hastigheten. Där föll en av, han ökade ytterligare en gång. Ytterligare en som inte hade ork kvar att höja hastigheten. Nu existerade inget runt honom, bara det monotona trummandet av fötter som möter asfalt. När han svänger in på Valhallavägen igen så vet han att han att det snart är dags för målgång. För säkerhets skull ökar han farten lite till. Inne på stadion strax före mål slänger han en blick upp på läktaren där hans mor står upp och ropar hans namn. De möter varandras blickar och han ler stort när målfotografen förevigar hans drömmars målgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar