Semeesster

Nu har jag semester! Det känns toppen, cyklade snabbt, snabbt den bekanta vägen hem från jobbet. Riktigt varmt är det och efter stretch på altanen var det dags för att bada i vår lilla badsjö. Jisses så härligt det är med sommar! :)

Skriva på onsdag.Gestalta en känsla.

En känsla


Solen står redan högt på himlen. Vinden susar i björken och i luften vilar doften av daggvått gräs. Genomfars av vällust när mina ännu sängvarma fotsulor böjer det svala gräset.

Inne i den lilla röda stugan sover barnen. Numer utan pyjamas, solbruna ben och armar hänger utanför sängkanten. Munnarna lätt öppnade, djupa andetag.

På det lilla runda träbordet står fyra frukosttallrikar, nyplockade bär och filmjölk. Flugorna skapar sitt välbekanta surrande. Jag ler.

Havet är stilla, kluckar lugnt mot stenhällen. Solen smeker och värmer den skrovliga ytan. Gör den inbjudande att vila mot. Ligga på rygg och se på molnen. Eller kanske kyssas på…

Min kind blir varm. Inte av solen. Jag skälver till vid minnet från igår kväll. När vi möttes just där på den ljumma stenhällen.

Nu din mjuka hand i min, det är vi. Jag vet hur du smakar. Du vet hur jag luktar. Vi står stilla tillsammans bredvid varandra.

Snart fylls huset av prat och skratt. En ny dag har börjat. Jag är. Här och nu.

Livet på stensund

Ytterligare en toppendag. Vädret på topp, härliga samtal och stärkande feedback. Lunch i magasinet innebär färskr grillat i solen precis intill havskanten. En stund för sig själv att fundera på lycka och övningar i att skriva utan att tänka eller tänka utanför den inlärda ramen. Härligt avslappnat och underbart!

Tisdagens uppgift. Konst eller konstigt? Inspireras av din omgivning.

En betraktelse


Jag blickar ner mot havet som så många gånger förr. Söker med blicken efter vad som är annorlunda. Något stämmer inte.

Blicken rör sig uppåt från strandkanten, via grusgången, över buskar och gräsmattor. Allt är stilla. Men något är annorlunda.

Jag sitter ihopkrupen i fönstersmygen och ser solen gå upp. Ser ut genom det hundraåriga fönsterglaset. Det skänker mig trygghet och stillheten ger mig kraft.

Men idag är något annorlunda. Men vad? Se där, en rörelse vid bersån. Där står en ung man. Han ser rakt mot mig.

Det inbjudande fönsterglaset som nyss var mitt skydd, har nu avslöjat mig. Jag är en betraktare. Jag betraktar mannen som står helt stilla och lika lugnt betraktar mig.

Han kan se genom mig på samma sätt som jag ser honom precis såsom han är. Allt är som det ska. Det annorlunda har blivit det rätta.

En sista blick ut genom glaset, jag möter hans blick och glider sakta ner från smygen. Jag är redo.

Min hand skälver lätt när jag bestämt trycker ner dörrhandtaget och skjuter upp dörren. Jag lämnar tryggheten bakom glaset för att söka tryggheten och känna stillheten där utanför.

Måndagens berättelse om Zalirun - vem eller vad är Zalirun?

Zalirun Stockholm visar sig från sin allra bästa sida, solen står högt på den klarblå himlen. Det kommer att bli en het dag. För bara några timmar sedan var platsen i det närmaste folktom och morgonen ljum. Nu börjar det bli trångt utefter Lidingövägen och en bra bit nerför Valhallavägens svagt sluttande vägbana. Det ligger förväntan och spänning i luften. Föräldrar plockar upp tappade kepsar, smörjer ljus hy och trugar med vatten. Barn springer utefter avspärrningarna med vimplar och ropar ”heja, heja”! En och annan vågar sig in under de blågula banden och hinner springa några steg innan de vänligt men bestämt blir uppmanade att lämna vägbanan. Hela staden verkar vara på fötter och det sjuder av aktivitet. En dag som denna blir det alltid stor publiktillströmning till årets stora löparfest. Det är fint för stadens ekonomi och det skapar en härlig stämning kring hela banan. För löparna är den stekande solen en utmaning att ta hänsyn till. Banan erbjuder inget skydd mot de starka solstrålarna. Det är viktigt att se till att man får i sig vätska men det är lätt att det blir för mycket. När saltet lämnar kroppen ligger krampen och lurar på hårt ansatta muskler.

Zalirun står vid snöret draget på Lidingövägen vid Stockholms stadion. Han hör inte längre publiken. Han är medveten om vilka löpare han har omkring sig men nu när det är ett par minuter kvar till start så är det bara han själv och snöret som existerar. Han står nu alldeles stilla och han ser för sin inre syn hur han snabbt förflyttar sig, på Stockholms gator, de två varven. Han ser också hur han springer in på stadion, och springer det berömda varvet för att helt ohotad springa i mål som segrare.

Zalirun har alltid sprungit, han kan inte minnas att det någonsin har funnits något alternativ. I sin hemby, Zali, blev han snabbt känd som pojken som sprang fortare än ett rykte kunde sprida sig. Han sprang varje morgon de 5 kilometrarna till skolan som låg i grannbyn och på eftermiddagen försökte han alltid springa lite fortare för att komma hem lite snabbare. Han fick ofta i uppdrag att springa ärenden eller lämna bud. Ibland så fick han en slant eller något att äta för besväret. Han sparade alltid pengarna i en burk han gömt undan väl i sin säng. När Zalirun låg i sin säng om kvällen för att sova tänkte han på sin dröm att en gång få ta sin mamma på en resa till ett land som hans lärare berättat om. Det var ett land långt borta som hade outsinliga rikedomar av skog och vatten. Hans lärare hade berättat att det i Sverige fanns mat till alla och alla som vill kunde arbeta och tjäna egna pengar. Det var nu inte det som lockade Zalirun, utan hans lärare hade berättat om att han sett Stockholm Marathon när han var där. Han hade visat bilder på vinnaren som applåderats i mål och Zalirun visste att han måste åka till Stockholm och springa Stockholm Marathon. Nu var det dags. När startskottet gick pilade Zalirun iväg tillsammans med de andra löparna. Tempot var högt men han hade inga problem att hänga med. Löparna i startfältet delades snart upp och han var noga med att hålla sig tätt bakom de snabbaste och starkaste. Värmen var inga problem för honom som var van vid betydligt högre temperaturer.

På det andra varvet låg han fortfarande i tätklungan och när löparna passerat St Eriksplan såg han för sitt inre den bild han så många gånger fantiserat om. Det ensamma varvet inne på stadion. Så nära, så nära. Han tänkte inte längre utan ökade hastigheten. Där föll en av, han ökade ytterligare en gång. Ytterligare en som inte hade ork kvar att höja hastigheten. Nu existerade inget runt honom, bara det monotona trummandet av fötter som möter asfalt. När han svänger in på Valhallavägen igen så vet han att han att det snart är dags för målgång. För säkerhets skull ökar han farten lite till. Inne på stadion strax före mål slänger han en blick upp på läktaren där hans mor står upp och ropar hans namn. De möter varandras blickar och han ler stort när målfotografen förevigar hans drömmars målgång.

Skrivarkurs på Stensund folkhögskola

I den fantastiska miljön på Stensund hämtar jag kraft och inspiration. Vi huserar i en gammal slottsbyggnad med utsikt över det ständigt levande havet. Vi skriver och pratar om våra texter i öppen och positiv anda. Vi är alla skrivglada kvinnor i olika åldrar som skriver av hjärtans lust, läser högt och gemensamt finner texternas styrkor. Det är roligt och spännande att bli läst. Alla positiva samtal stärker mig och gör mig modig. Därför dristar jag mig till att våga dela mina texter. Läs och tyck...eller välj att låta bli. Helt upp till dig! :)